Rendering

23 juli 2007, 16:40
Göteborg

Minnesbilder flimrar förbi framför ögonen på mig. De trötta ögonen, de insjunkna kinderna och den pojkaktigt taniga men ändå vuxet ärjade kroppen. Det är som att plötsligt och hänsynslöst väckas ur en dröm då jag inser att det faktiskt är han, att han går där på gatan. Allting kommer tillbaka: dofterna, tröttheten, de nariga nagelbanden och såriga underarmarna. I ren desperation lyckas jag övertala Alex att köra ett varv till med vanen och när vi för andra gången svänger upp mot Thorildsgatan så får jag bekräftat, likväl av mina egna sinnen som av Alex, att det är Tadek. TADEK gick och traskade på gatan och såg sådär snäll och mysig ut som bara han kan. Vår polske vän återfunnen Fortfarande ångrar jag att jag inte stannade bilen och hoppade ur för att hälsa på honom, prata med honom om livet, universum, ja allting.
Fast kanske var det bäst att låta tiden ha sin gång och minnen förbli minnen. Tadek min vän, ses vi någonsin mer?

glädjen liksom tårarna
löv som bränns om vårarna
det finns en nyckel nånstans
som om tidsmaskiner fanns
ibland kan då & nu va väldigt samtidigt
ibland kan då & nu va väldigt samtidigt

[...]

stannar man i stunderna
minns man snart sekunderna
en buss passerar förbi
exakt sådär som just när vi
ibland kan då & nu va väldigt samtidigt
ibland kan då & nu va väldigt samtidigt

//Frankie boy