Paris, 14/9

Hejsan.
Här händer uppriktigt sagt inget spektakulärt, men håll till godo med följande actionspäckade koncentrat av de senaste veckorna: Härom dagen förnedrade jag med hjälp av en hallkö en fransk biljardspelare med svarta byxor, vit skjorta och snorkig attityd. Jag å min sida bar röda jeans. Flera utav er känner säkert igen tillfredsställelsen. Jag har också lyckats tappa ett väldigt tjockt glas i min bar. Baren har stengolv och jag är dum vilket resulterade i att jag försökte fånga glaset och därav hade mina händer omkring fem centimeter ifrån scenen då det exploderade likt en klusterbomb mot golvet. Det blödde ymnigt och vissa av jacken borde kanske ha sytts, i det fall ni saknar mig saknar ni kanske snart toppen av mitt vänstra pekfinger förgäves. Dagen dessförinnan debuterade jag som dörrvakt. Jag var kass. Det är förmodligen världens svåraste yrke: trots att jag hade tydliga order om att det var fullt och att ingen under några omständigheter skulle släppas in blev jag blöt om hjärtat om så en 40-åring av det otäcka könet la huvudet på sned och mumlade något om fotboll och vänner som väntade därinne.

För övrigt är Björn och Daniel från Pacific här hela september och - ursäkta den obehagligt oortodoxa svenskan, men för det första tror jag att det är den korrekta termen och för det andra citerar jag givetvis någon helt annan - "nätverkar". De bor typ fem minuters gångväg från oss och det hela är väldigt trevligt.

För mer övrigt har en närstående, av hänsyn till det känsliga ämnet kommer inga namn nämnas, nyligen läst "På landet i Paris" av Herman Lindqvist. Redan i undertiteln/den alternativa titeln briljerar frankofilen Herman med att han faktiskt vet vad memoarer betyder. Såhär står det: "På landet i Paris - eller- Tillbaka till plöjorna, utkast till memoarer så länge jag har några. Minnen alltså. Allt samlat under devisen: MAN SKALL INTE KASTA ÄGG NÄR MAN SITTER I HÖNSHUS" Redan här borde man ha blivit avskräckt, nej förresten, det återfinns först på sida sex. Så här ser omslaget ut:



Till gärningsmannens försvar ska sägas att hon la ifrån sig boken efter att jag med det här klippet till slut lyckats övertyga henne om att Herman faktiskt är en idiot.

Och för ännu mer övigt slängde Gabriella, inte utan visst buller och brak, i månadsskiftet ut vår inneboende, vilken trots MUF-engagemang och nattlektyr såsom "Sänkt skatt är möjlig" inte visade några som helst tecken på respekt för äganderätten inom kylskåpets och skafferiets sfärer. Poängen är att hon var en tvättäkta snyltare och att det numera finns alldeles utmärkta möjligheter att hälsa på här. En bäddsoffa av dubbelformat och en extrasäng står till ert förfogande.

Bisous
/Strängen