Värdelös!

Jag vill vara i ett annat skede av livet! det är inte kul att söka jobb, att inte veta vad man vill bli, att försöka göra det bästa av dagen men ständigt få en knäpp på näsan, att känna att allt man gör är till intet och att ingen uppskattar det man gör.
Det mest tillfredställande som jag gjort idag är min syssla i detta nu. Nu kan jag åtminstånde gå med tron på att någon åtminstone har uppmärksammat vad jag har gjort idag.
Ok, jag glömde nåt... Barn! Barn är direktresponsen! Gör man något de uppskattar, så skrattar de och om man lyckas såra ett barn blir det förstenade eller börjar gapa och skrika. Jag själv står i ett läge då jag inte vet hur jag ska bete mig. Jag försöker, i brist på ärliga verbal vägledning, läsa av folks reaktioner då jag handlar "rätt" och då jag handlar "fel". Då jag tror mig kunna peka ut både vad som är "rätt" och vad som är "fel" redan innan, gör reaktionerna, på mina handlingar, hos människorna i min omgivningen mig osäker. Scenariot blir: stora negativa reaktioner då jag handlar "fel", men känslokalla besvarningar på mitt handlande då det ska vara "rätt". Mitt val blir till sist mellan en tillvaro med ursinnesvrede och med ständiga kofrontationer eller ett liv utan nådra som helst utsvävningar åt vardera håll.
Vad hände med beröm? Vad hände med belöningsmetoden som fått det mest trögtängta hundar att göra bakåtvolter och leka apport?! En tillräcklig belöning är ett leende, ett spontant tack eller en puss på kinden. Om jag inte ens lyckas få sådana små responser som belöning på mina handlingar, får jag känslan av att jag är värdelös...

En känsla för stunden. Imorgon är det är det arbetssök på traktens dagisoch mot kvällen är det träning. Lika mycket som jag kan haka upp mig och gräva ner mig i småsaker, är jag lättroad och framförallt när det kommer till volleyboll.

Beyonce insmord i crème = Mumma!