rutin är konstnärens död

10:41, 15 november 2005
Göteborg

Många med mig har alltid undrat hur vissa personer klarar av att leva ett fullvärdigt nio-till-fem-liv med schemalagd fritid, matchande träningsoveraller och Eccoskor. Dock har jag erfarit något sen jag slutade mitt ack så ansvarsfulla liv på Sjölins och gjort karriär inom barnomsorgen. Det är en oerhörd säkerhet att kunna luta sig tillbaka på någonting - vare sig det är en 40-timmarsvecka med flex eller en traditionsenlig söndag på Kings Head. Slentrian har säkert räddat mången medborgare ur fördärvet in i missären.

They say we're part of an alienation
Better run for the human race
They say we're part of an alienation
Believe it when they say that we gotta get out of this place

Det drar lite ifrån fönstret, jag sitter i en av Fjällskolans lokaler för specialundervisning, ungdommarna skricker nere på skolgården och det är nästan en timma till min nästa lektion.
När jag tillbringar så mycket tid att tänka på mig själv som ett vikariat faktiskt gör, har jag en tendens att bli melankolisk och deprimerad. Speciellt när man hör förpubertala målbrotts-/moppefjunskillar springa runt i korridorerna och skrika åt varandra. Jag kan inte låte bli att tänka: "Det var bättre förr!" Och jag vet att det är en livslögn. Otroligt nog hjälper inte mina insikter mig att förkasta tankarna om en idyllisk uppväxt och en harmoniskt tillika hälsosam pubertet.

Nu kom det in en lärare som spolar kasettband och snackar vägval i livet. Hon kom till och med i håg mitt namn, och förmiddagen, som annars kunde uppfattas novembergrå, ljusnar lite och molnen spricker upp så solen kan lysa på de röda plåttaken som klättrar upp längs Masthugget.