August in Paris

Salut!

Som faktiskt fullvärdig duellenmedlem (knappt egentligen eftersom jag kastade in handduken redan efter en natt på grund av lite besvär med halsen - och helt apropå det har jag fått astma - återkommer till det nedan) kändes det helt klart på tiden att jag tog tag i det här. Särskilt som vi har spridit ut oss så bedrövligt. Ni får ursäkta följande inlägg om det känns sjukt amatörmässig. Jag är amatörmässig. Kommer eventuellt behöva gå i något slags bloggskola hos Gabriella. Allt är hur som helst ganska så bra här: Stark som jag var av årets undanlagda pengar när jag åkte hit (av någon svårbegriplig anledning tog jag studiebidrag för statsvetenskapen i höstas fastän jag bodde hemma och jobbade obehagligt mycket på Kungen/av någon svårbegriplig anledning jobbade jag obehagligt mycket på Kungen i höstas fastän jag bodde hemma och tog studiebidrag för statsvetenskapen) tänkte jag att jag skulle gå arbetsfri ett tag och ta det väldigt lugnt, men det blev förstås nästan osant långtråkigt och jag tröttnade och begav mig ut för att söka jobb för typ en och en halv vecka sedan. Jag hittade även ett jobb för typ en och en halv vecka sedan, tredje stället jag lämnade CV på faktiskt :) Egentligen började jag i fredags, men det kändes mer eller mindre bestämt redan då. Hur som helst är jag numera bartender på en egentligen ganska vidrig pub som heter Frog & Rosbif. Den duger dock för mig tillsvidare. Därtill är kollegorna väldigt trevliga. Däremot kostar en pint hemmagjord öl (som faktiskt inte alls är så dålig som den kändes då jag och Jens satt där och blev fulla på en snortät engelskas bekostnad för snart två års sedan) 6 euro (personalpris = 1 euro = kärlek), och dricksen blir därefter: I söndags, och detta förvånade tydligen bara mig, var det helt crowded för att Frankrike mötte Wales i rugby; jag kan inte riktigt tyda rugbyresultat, men det var tydligen fråga om något slags pissförnedring från fransmännens sida: hög stämning. Hur som helst superstressade jag bara för att efter det åtta timmar långa passet räkna min dricks till sammanlagt 50 cent. For crying out loud.

Åter till astman. Jag har det. Det hela uppdagades under ett ganska dråpligt besök hos min husläkare vid niosnåret morgonen den 7 augusti:

- Så du menar att du har haft sådana här besvär med halsen hela året?
- Ja, mer eller mindre.
- Men du har väntat med att kolla upp det till nu?
- Ja.
- Ok. Det låter precis som astma och din lungkapacitet är klart nedsatt så jag skulle tro att det är det du har.
- Ja?
- Men det här måste man kolla upp ordentligt.
- Med remisser och så?
- Ja. Det kan ta lite tid.
- Ajdå, jag ska flytta till Paris.
- När då?
- 13.35.
- Idag?
- Ja.
- Det var inte så bra.

I vilket fall skrev Doktor Arvidsson ut lite bra grejer så nu inhalerar jag för 10 kr astmamedicin varje dag och har högkostnadsskydd på apoteket.

David och Fosse (Kapten Rödskägg närmare bestämt) var här på besök från fredag okristlig morgon, det vill säga att de flög redan halv sju, till tisdag vanlig morgon, det vill säga kristlig. Vi var på Parc Asterix. Gabriella också. Det var typiskt jättekul. David, som rutinerad tredjegångsbesökare, ägnade timtal åt att hypa stället men besvikelsen vid mötet med verkligheten blev faktiskt ändå inte så stor: Den ballaste bergbanan hade typ sex loopar istället för åtta.

Nästa vecka börjar den stora jazzfestivalen. På måndag ska jag se Steve Coleman sextett (med Ravi Coltrane, son of John, på tenorsax) och på onsdag, min födelsedag, Wayne Shorter Quartet (present från Gabriella, god bless her). Hoppas ni har vett nog att bli gröna av avund.

Ha det sålänge, ser fram emot att höra om Brighton. I brist på vänner kommer jag nog att bli en ganska flitig bloggare.

/Strängen