Eftergift

9 oktober 2007, 13:35
The City of Brighton and Hove, England

Man kan inte känna sig annat än träffad när man, en engelsk höst (läs: regning skit) dag som denna, ögnar igenom ett annars så öde forum för denna vår gemenskap. Inte heller kan man annat än le åt det ironiska i att då vi alla var samlade i samma stad, stadsdel, kvarter, krog och därmed hade möjligheten att oralt presentera för varandra våra tankar och funderingar kring livet, universum och allting - vilket vi i allra högsta grad gjorde - var den tid som våra tankar och funderingar kring livet, universum och allting florerade som mest här på Internet. Detta mediefenomen, vilket för oss blivit en symbol för den interna segregation, som en bieffekt till alla våra vida äventyr, skulle hjälpa oss att kitta samman det nu krakelerade fundamentet vi kallar vänskap men har nu blivit en hånande tomhet och ett bevis på frånvaron av engagemang.
När vi först startade bloggen vältrade jag mig själv i min egen självupptagenhet och publicerade inlägg efter inlägg, utan någon som helst hänsyn till mina medmänniskor eller tänke på att folk kanske tröttnar eller ens aldrig har brytt sig. Mina egna pretentioner över gick mitt sunda förnuft. Idag finner jag mig i totalt motsatt relation till Duellen; är det verkligen nån som bryr sig, men jag har ju inget intressant att berätta, varför skulle någon vilja veta det här e.t.c... En mental föreställning som till det yttersta bidragit till min letardiska inställning till att hålla Er/mig uppdaterad. Jag har till och med kommit på mig själv i den tanken att det faktiskt är roligare att läsa vad andra skrivit än vad det är att författa något själv. Nonsens! Alla goda författare vet att de dem har att berätta är av yttersta vikt för mänskligheten. Så Johan, jag uppmanar dig: lägg ut dina alster för allmän beskådning, även om det skulle innebära att vi övriga framstår som likgiltiga får. Du förtjänar det, precis som du förtjänar respons på att verkligen vilja förtälja om din vardag - hur grå den än må vara.
Vad mig anbelangar har jag ingen ursäkt för min frånvaro. Att skylla på tid, tillgång och tema vore trivialt, allt går med engagemang! Jag kan bara ödmjukt be om ursäkt och bedyra att neglekt av liknande art aldrig kommer upprepas.

I watch the ripples change their size
but never leave the stream
of warm impermanence
So the days float through my eyes
But stil the days seem the same
and these children that you spit on
as they try to change their worlds
are immune to your consultations
Theyre quite aware of what theyre going through

//Er underdåniga vän
Linus