Från RG-lokalernas dunkla ljus

16:00, 14 oktober 2005
Stockholm

Utslagen och med värk på obestämda ställen i bakhuvudet låg jag och slötittade på MTV när det plötsligt ljuder en välbestämd pianostämma ut ur TV-apparaten. Det var som om någonting brast innom mig när jag märkte vad det var. Daniel Powrel penetrera mina hörselgångar med Bad day, och efter en stund kommer jag på mig själv med att sjunga med.
Inte undra på att det riner en stilla tår längsmed min kind. Oh, the memories! För första gången sen jag hoppade av Duellen har jag börjat reflektera över vår existens. Men nu har jag insett att det inte är nån idé att bry sig mer. Jag sitter mest och stirrar in i de nikotinfärgade tepeterna som klär väggarna på Bosöns hotell, nånstans på Lidingö. Tevens skrala programtablå intresserar mig inte längre.
Ikväll har jag planer på att bli full och förhoppningsvis göra något jag ångrar. Alla deltagare har åkt hem, ett gäng på tio ledare är allt som är kvar efter veckans strapatser. Jag förstår inte varför man alltid blir så uppgiven när det barkar mot slutet. Separationsångest antar jag att man kan skylla på. Det är skönt att man kan diagnostisera allt - till och med ett tillstånd.
Personligen skulle jag kunna tänka mig att stanna här, livet är så mycket lättare när man är ifrån. Fast jag förstår de som vill åka hem...

...innan allting tar slut.

Nu ska jag nog gå och ta en power nap, sen bada bastu. Vi ses väl nån gång nästa vecka. Alla utom du Jens.
Och kom ihåg; Om det så går under, går det över.

//Linus Lundgren-Widén, resursgruppen