Trots allt ler världen mot oss ibland

16:11, 4 oktober
Göteborg

Det brann en eld i zenit, ett ljus som steg. Sakta steg. Över himlens ljust blå, nästan turkosa, välvd. Det tog ett tag innan det gick upp för mig att det var solen som brände genom raffinerat glas, där jag stod och torkade av diskbänken i Nordostpassagen 17:s kök. Som en glödande , svidande satir, förekommande enbart för att håna mig och driva mig till vansinne. Ödets ironi att man står och diskar tallrikar när brittsommarens första strålar gassar genom smog och storstadsdis. Men det är väl allas vår lott, antar jag.
Trots allt står jag ju här med ett jobb – förvisso endast för dagen – som ska försörja mig, ge mig pension och avkastning, och ställa mig lite längre fram i ledet mot arbetsmarknadskonkurrens och möjlighet till liv och familj med taxering, avdrag, insättning, uttag, påsättning och allt vad det innebär. Typiskt bara att det ska vara på årets, troligen, sista riktigt soliga, roliga dag.
Inte för att jag varit ute någonting nu heller. Sån skit har jag inte tid med.
Istället har jag loggat in på SOLO för att kolla saldo tre gånger den senaste halvtimman. Kommer inte lönen snart?
Jaja, bit ihop; det är ju bara 21 dagar kvar till den 25:e. 21 dagar med alkoholpåverkad ångest och maniska cafébesök. Och det är ju lite det man brinner för, eller hur?

Vi får väl glädjas åt det lilla, som alternativ:
Idag ska jag göra järpar.
Just nu lyssnar jag på en bränd – tack Felix – You Could Have It So Much Better.
På torsdag ska jag städa Annedalskolan.
Och nästa fredag är det Kulturnatta.

Det är fascinerande hur mycket intressant och spännande som händer mig och mitt, minst sagt, glamourösa, amorösa, pompösa och rigorösa liv.
Jag gnäller inte, jag gnäller aldrig.

Igår var det Internationella Barndagen. Hur många märkte det?


Snart så är det fredag,
då försöker vi igen.


//Den döende dandyn