Är utanförskap priset man får ta!

Fan! Sen jag fick fast anställning på chilli, känns det som det ända mina dagar går åt till är att jobba, träna och där imellan sova och äta! Jag hann med en liten visit i änggården igår (på Loves födelsedagsmiddag) och mina ölsmakskörtlar vattnades som aldrig förr. Dock lyckades jag hålla mig från att tigga till mig en åbrå eller christiansand, för alla vet:

Once you pop, you can't stop!

Jag har inte varit inne på bloggen på säkert två veckor och det är först nu, när jag har lyckats få tid att läsa alla inlägg, jag inser hur mycket jag saknar att inte ha mer tid över till er!
Jag saknar all sarkasm och bullriga kommentarer och även en full Oskar som snackar parfym, biljardköer eller compositematrial...

Näh! Det är riktigt skönt att ha ett fast jobb. Det är bara det att det blir mindre tid över til att... Blogga tillexempel.

Nu måste jag gå och lägga mig, för att kunna göra väl emballerade presentförpackningar och för att kunna prismärka pallvis med Hackmankastruller. Men nästa gång jag skriver ska jag berätta om början på min karriär som fotomodell!

//Giba!