Hur en tisdag kan se ut i en yngre mans/äldre pojkes liv

Klockan sju ljöd en metallisk röst genom rummet för att anonsera ut att klockan var sju. Dagens många göromål hindrade dock inte den yngre mannen/äldre pojken att vända sida i sängen och somna om. Vid halvtiotiden vaknade jag upp med ett ryck. Gröt, tidtabell, ryggsäck à la 85 liter och snabbt iväg till bankomaten på Churchill Square. Som många kanske redan förstått har jag haft lite strul med pengar det senaste, och det var ICKE(!!) över än. Förvisso fanns det nu pengar, men...
För att kunna betala hyran behövde jag £303 och jag hade även tänkt hinna md att köpa tobak och julklappar. På mig hade jag 63 pence. Nemas tänkte jag, jag har ju femhundra på kontot. Glad ihågen försöker jag ta ut fyra hundra pix, men får ett medelande att begränsningen är 300. Nemas tänker jag, det finns ju bankomater på vägen. Dessutom passade jag på att köpa tobak och julklappar för femtio av mina trehundra pund. Utanför banken där inbetalningen ska ske testar jag en bankomat. Det finns ju som sagt pengar, men...
“You have exited your daily limit”. Vad? Tydligen – vilket är väldigt lågiskt då man tänker på det i efterhand – får man bara ta ut trehundra pund om dagen. Det hade aldrig varit något problem om idioten Linus inte fått för sig att handla tobak och julklappar för pengarna han tog ut, istället för på kortet. I ren panik springer jag North Street up för att leta reda på Barclays (min bank). Där köar jag i 15 minuter och lyckas slutligen ta ut en hundring till. Bra där.
Glad i hågen trallar jag in på NatWest, langar upp pengar samt kontouppgifter. Kassören börjar kanppa på sin dator. Efter fem minuter frågar han mig om jag verkligen är säker på att det är ett NatWest konto. Självklart är jag säker svarar jag och undrar vad han tror om mig egentligen. Jag har la betalt hyra förut. Efter ytterligare tio minuter av knappande blir kassören allt mer svettig och min tidigare så envisa säkerhet allt mer osäker. Då han plockar fram en Sortcode- katalog (fråga mig inte) ljuger kjag smidigt ihop att jag ska försöka ringa kontoinnehavaren och kolla om det verkligen är rätt kod. Fiar enough tänker väl kassören, som antagligen tycker jag är ett riktigt ärkepucko. Sakta men säkert går det upp för mig att det inte alls var en NatWest-bank utan Nation Wide. Bra där.
Till saken hör att den enda Nation Wide-banken jag känner till ligger på andra sidan stan och jag släpar på en 15 kilo tung ryggsäck. Dessutom hade jag tänkt vara ekonomisk och köpa en billig enkelbiljett så jag kan inte på något sätt ta mig dit smidigt. Hela livet rasar samman. I kanske sådär två-tre sekunder. Sen blev jag lånad en bussbiljett.
Jag hatar allt som har med pengar och ekonomi att göra, ska fan skaffa mig en revisor. Har för mig att Elsas pappa är nåt sånt.